”Som tur är, är vi inte träd.” När Maurizio Cattelan inser att han kommit till en punkt han inte längre tycker om, ändrar han helt enkelt riktning.

Han föddes i Padua 1960 och påbörjade sin artistiska karriär på 1980-talet. Han blev berömd världen över för sina verk som ibland kan vara riktiga föreställningar, tills han blev Italiens mest citerade konstnär.

Hans projekt utmärker sig för sin vanvördnad, för sin extraordinära kreativa ådra. Några av hans mest kända verk är ”La nona ora” (Den nionde timmen) där påven Johannes Paulus II träffas av en meteorit, ”Him” där Hitler står på sina knän i avsikt att be med en stark känsla i ögonen och ”L.O.V.E”, en italiensk akronym för frihet, hat, revansch och evighet som finns på Piazza Affari i Milano. Skulpturen består av en hand, nästan fem meter hög, med alla fingrar avskurna utom långfingret.

År 2010 lanserade Maurizio, tillsammans med fotografen Pierpaolo Ferrari, TOILETPAPER, en tidskrift som sammanflätar ett konstnärligt språk med reklam, och allt mer liknar en faktisk agentur. Denna utveckling ligger långt från hans arbete som konstnär men fascinerar honom mycket, samtidigt som den skrämmer honom.

Som aldrig tidigare måste han betona att han fått målarredskap för länge sedan. Det var den mest besvärliga gåva han fått i hela sitt liv eftersom den innehöll allt det som behövs för att kunna måla, men han visste inte hur de användes. Det påminde honom om hur otillräcklig han var som målare.  Verktygen var där, han ville använda dem, men han kunde inte bemästra dem.

TOILETPAPER är en tidskrift som består av enbart bilder, utan några ord och detta gör den till POP. Kraften hos bilderna är så stark, och de är djupt förankrade i personers sinnen och på deras skärmar, utan att de ber om tillstånd från författaren.
Samarbetet med Lavazza grundar sig på denna princip: Tiny är liten, livlig och färgrik. Tiny TOILETPAPER i begränsad utgåva kommer att ge en känsla av konst och kreativitet till alla konsumenters hem, utan någons tillstånd.

På tal om kreativitet, bad vi Maurizio berätta vilket namn han skulle ge till en blandning av kaffe som stimulerar hans arbete, och utan tvekan svarade han:

Innan vi sade adjö till den ”pensionerade” konstnären, bad vi honom berätta vad han skulle vilja arbeta med om han beslutade att byta yrke. Han berättade att han kunde tänka sig alla jobb, så länge de tillät honom att välja sitt eget schema. Eller åtminstone ge honom en illusion av att själv kunna välja sitt schema.